Cancervården blir bättre – men mycket återstår att göra för jämlik vård
För patienter med tarmcancer har utvecklingen tagit stora kliv framåt under de senaste åren. Bättre metoder för diagnostik, utvecklade kirurgiska metoder och bättre läkemedel har lett till att allt fler lever allt längre eller botas från sin tarmcancer. Men det finns fortfarande orosmoln, framförallt för den växande gruppen långtidsöverlevare där cancern inte kan botas. Och de regionala skillnaderna är på många områden fortfarande svårförklarade och oacceptabla.
Cancer i tarmsystemet – koloncancer och ändtarmscancer – är den tredje vanligaste cancerformen hos både män och kvinnor. Efter lungcancer är det också den cancerform som tar flest liv varje år.
I takt med den medicinska utvecklingen har möjligheten för sjukvården att hjälpa patienter som drabbats av tarmcancer ökat avsevärt under de senaste 20 åren och diagnosen är alltmer sällan den dödsdom som den en gång var. Fler och fler patienter kan botas helt och hållet genom kirurgi. Men även för de patienter som får sin diagnos sent där sjukdomen spridit sig, metastaserat, och inte är möjlig att bota med kirurgi har nya läkemedel och många andra insatser lett till att många i dag kan leva betydligt bättre och längre, trots sin cancer.
KVALITETSREGISTER VISAR VÄGEN
Genom de omfattande nationella kvalitetsregister som finns inom sjukvården kan man följa den här positiva utvecklingen då det där samlas en stor mängd data från vården av patienter med tarmcancer. Dessvärre finns det i dessa kvalitetsregister även en hel del oroande uppgifter, som tyder på att vården av patienter med tarmcancer skiljer sig en hel del beroende på var i Sverige man bor.
– Även om många ojämlikheter som konstateras i kvalitetsregistren för tarmcancer säkert har sina naturliga förklaringar så återfinns där en hel del oroväckande uppgifter. Att överlevnaden skiljer sig så markant när det handlar om de svårast sjuka patienterna borde vara helt oacceptabelt till exempel. Likaså att skillnaderna kring hur många patienter som blir föremål för så kallade multidisciplinära konferenser är så stora är oroväckande. Man kan med fog ställa sig frågan om patienter med tarmcancer verkligen får en likvärdig vård oavsett var de bor i landet, säger Margareta Röstlund, ordförande i Mag- och tarmförbundet.
Siffrorna som Margareta Röstlund hänvisar till står att återfinna i den nationella kvalitetsrapporten för koloncancer från Svenska kolorektalcancerregistret 2014. När det handlar om hur länge en patient med de svåraste formerna av sjukdomen överlever sin cancer så skiljer det sig mer än ett år, från 4,1 månader till 17,3 månader. Även mellan de stora universitetssjukhusen skiljer sig överlevnadssiffrorna markant för den här patientgruppen, där patienter som vårdas i Uppsala överlever i median 17 månader medan patienterna på Karolinska lever i knappt 12 månader. De ansvariga för registret konstaterar själva i rapporten att ”Här ses stora skillnader som är svårförklarade annat än att det finns skillnader i resultaten mellan sjukhusen. Siffrorna kräver en djupare analys för att utesluta någon annan bakomliggande orsak men pekar på ett behov av rannsakan hur dessa patienter sköts”.
En annan väldigt viktig aspekt kring vården av patienter med tarmcancer är de multidisciplinära konferenser, MDT-konferenser, som Margareta Röstlund talar om. En MDT-konferens innebär att varje patient bedöms gemensamt av flera olika specialister såsom onkolog, radiolog och kirurg. Målsättningen är att 90 procent av cancerpatienter ska behandlas på dessa konferenser, men kvalitetsregistret visar att det även här skiljer sig markant mellan sjukhusen runtom i landet.
– För att en patient med tarmcancer ska få bästa möjliga vård ska man bedömas på MDT-konferens. Här måste sjukvården bli bättre, konstaterar Margareta Röstlund.
TARMCANCER EN ”FUL” DIAGNOS
Men det finns även andra aspekter på ojämlikhet när det kommer till vården av patienter med tarmcancer. Maria Albertsson, professor i onkologi och cancerläkare, pekar på två möjliga.
– Tarmcancer drabbar främst äldre, och ska man vara helt krass så är äldre patienter inte lika intressanta för sjukvården som yngre. Att det sedan handlar om en sjukdom som sitter i kanalen för avföring kan nog göra att det är mer skambelagt att tala om tarmcancer jämfört med andra cancerformer, säger hon.
Professor Albertsson har länge arbetat främst med just denna mest utsatta patientgrupp, äldre patienter med spridd tarmcancer som inte går att bota med kirurgi. För detta arbete mottog hon tidigare i år Mag- och tarmförbundets tarmcancerpris.
– Med rätt behandling och omvårdnad kan de här patienterna ges längre liv med bättre livskvalitet än vad som i dag är fallet, säger hon.
Men trots att Maria Albertsson menar att det finns aspekter som är ojämlika i svensk tarmcancervård och förbättringspotential finns så vill hon understryka att vården i Sverige trots allt fungerar väl.
– Den svenska modellen gör att människor erbjuds i stort sett en likvärdig sjukvård i vårt land. Likheterna förenar mer än olikheterna enligt mitt sätt att se det. Vi ser också på cancerregistret att överlevnaden stadigt förbättras sakta men säkert i hela landet. Det beror på många olika orsaker, allting blir ständigt lite bättre – diagnostik, kirurgi, postoperativ vård, intensivvård, nya läkemedel. Det är de små stegen framåt som är bestående, avslutar Maria Albertsson.
Text: Wictoria Hånell
