Julia är 19 år gammal, bor i Jönköping och lever med Crohns sjukdom. I somras tog hon studenten från vård- och omsorgsprogrammet och kan numera titulera sig som undersköterska. På fritiden spelar hon innebandy, hänger med kompisar och umgås med familjen. IDAG HJÄLPER HON OSS ATT PRATA MAGE! 🙂

Julia, hur gick det till när du blev sjuk?

Jag började må dåligt i december 2010. Först trodde jag bara att det var något jag ätit som gjorde att jag fick diarré, sedan fick jag även blod i avföringen. Jag skämdes så mycket att jag bestämde mig för att inte berätta för någon, inte ens mina föräldrar. Men i januari 2011 funkade det inte längre. Jag berättade för mina föräldrar och ett läkarbesök bokades in.

Jag fick springa många gånger på toan även nattetid, jag hade lös avföring och även massvis med blod. Fick minskad aptit och rasade i vikt. Jag presterade inte heller längre på innebandyplanen och jag orkade ingenting jag låg bara och sov och hade massvis med buksmärta. Jag ville bara ha en tablett som gjorde att jag blev bättre och kunde spela innebandy igen. ”Men va fan? När blir jag frisk?” tänkte jag, innan jag förstod att det var kroniskt och något jag kommer ha hela livet.­

Jag var tretton år gammal när jag fick diagnosen Chrons och hade aldrig hört talas om sjukdomen. En kronisk sjukdom som man har hela livet… För mig var det något som inte existerar. Man är van vid att bli sjuk, äta medicin och bli frisk. Nu blev jag sjuk, käkade medicin men blev inte frisk. För mig funkade inte den ekvationen.

Varför tycker du det är viktigt att prata mer mage?

Jag tycker det är väldigt viktigt att prata om min sjukdom eftersom det är en så pass vanlig sjukdom i Sverige som oftast debuterar i barn/tonåren då man är som mest pressad och skörast av alla sociala medier och ideal om hur man ska vara och se ut.  Jag själv skämdes mycket i början över att vara sjuk, att jag behövde spring på toa mycket eftersom min tarm var så inflammerad så jag inte kunde ta upp någon näring. Men man har inte gjort något fel för att man har drabbas av sjukdomen, man har bara haft oturen att drabbas!

Det är så många i Sverige som lider av mag- och tarmsjukdomar och som kämpar i det tysta – därför måste vi ta upp kampen och börja prata om det. Trots att vi vissa dagar mår sämre och allt känns skit är vi kämpar och duger precis som vi är. Låt ingen annan få dig att tro något annat. Man vet aldrig hur stark man är förrän det gäller. Skit i vad alla andra tycker och tänker om att du har en sjukdom.

Vad drömmer du om?

Jag drömmer om att med hjälp av mina egna erfarenheter kunna hjälpa andra som har det svårt, att få vara en förebild och ett stöd för sjuka människor. Jag vill visa att allt är möjligt TROTS att man lider av en kronisk sjukdom. Jag vill även göra mitt yttersta för att ingen ska känna skam över att man har en sjukdom, ingen ska behöva känna sig ensam eller lägga skulden på sig själv. Jag vill visa andra att det går att leva ett ”normalt” liv som alla andra trots alla dessa sjukhusbesök, provtagningar och undersökningar. Min dröm i framtiden är att åka ut till skolor och prata om mag- och tarmsjukdomar och upplysa både lärare och elever att börja prata om sjukdomen och att klasskompisarna till just den eleven som har en tarmsjukdom ska ha mer kunskap.  Att få stå på en scen för att inspirera och motivera andra att våga prata öppet om sjukdomen.

Vilket bemötande önskar du från din omgivning?

Att vara lyhörd, förstående och våga fråga hur en person mår. Även fast man inte vet hur man ska svara, är det trots allt viktigt att våga fråga. Det är så lätt att nonchalera en sjukdom som inte syns på utsidan. Där har till exempel lärare en viktig roll. Mår man sämre och kanske ligger hemma tycker jag det är viktigt att lärarna hör av sig och frågar hur eleven mår. Kanske skicka uppgifter till eleven eller underlätta på annat sätt så att eleven kan göra så mycket hen orkar, så det inte blir en chock sen när eleven kommer tillbaka till skolan. 

Jag tycker även att sjukvården borde försöka ordna träffar för oss i samma sits så man kan ventilera och slippa känna sig ensam och annorlunda.

Vad vill du säga till alla Unga Magar där ute? 

Till alla er som går runt med den när glada ”masken” hela tiden – jag förstår det där med att gömma sig under en ”mask” för det gjorde jag också och gör fortfarande. Det är lättare att skratta lite högre och låtsas som om att allt är okej, även fast allt man vill är att falla ner på knä och gråta. Det är så mycket enklare att försöka visa sig stark när man egentligen går sönder inuti. Självklart är det viktigt att skratta, att göra saker, att ha kul och att vara glad. Men vet du? Det är också viktigt att kunna vara ledsen, att kunna visa sig ”svag”, att kunna gråta och faktiskt skrika efter de där kramarna och all den där hjälpen. För ibland är det det man behöver. Ibland måste man.

För mig tog det ett tag innan jag insåg att ensam inte alltid är starkast. Tillsammans är vi som starkast och ingen ska behöva skämmas över att vara sjuk.

Jag vore inte den jag är idag, utan mina erfarenheter av inflammatorisk tarmsjukdom. Att göra den resan ger lärdom, ödmjukhet och tacksamhet. Andra kan tycka det är pinsamt att vara drabbad, ett tecken på svaghet. Men det är vi, som bär på egna erfarenheter, som är de starka. Vi fortsätter att kriga, dag efter dag. Vi ger oss aldrig.

Våga stå på dig men kom samtidigt ihåg att du inte ÄR sjukdomen. Och att du ALDRIG är ensam oavsett om det känns så.

Tack Julia för att du pratar mage med oss!