William Lennström fick maginfluensa. Trodde han. Sju år senare kämpar han dagligen mot den magsjukdom, som ingen vet vad den beror på, men vars smärtor är ständigt närvarande. I senaste numret av ”Allt om mage” får vi lära känna honom – en riktig kämpe!

(Text av Malin Pettersson)

Första maj är nog årets hittills varmaste dag. Vårsolen har fått ut några pensionärer till parkbänkarna på det lilla torget i Brunnsäng centrum, i Södertälje. William Lennström korsar torget med en matkasse. Han bär solglasögon och vita tygskor, rena som skor bara är på våren.

Hemma i William Lennströms tvåa doftar det svag parfym. En doft som snart kommer bytas ut mot gräddat pajskal. Ur kassen plockar han ägg, spenat och skinka.

– Jag älskar att laga mat, och jag har ju tiden till det. Innan jag blev sjuk åt jag som en häst. Nu får brorsan och vännerna komma och äta upp allt.

Köket är snyggt och prydligt, liksom övriga lägenheten. Som hos någon som spenderar mycket tid i hemmet och vill se till att trivas.

William Lennström är 28 år och full av liv men heltidssjukskriven. Hans magsjukdom innebär konstant värk och ett illamående han jämför med att vara åksjuk dygnet runt. Värst blir det efter måltid, då han kräks och smärtan blir värre.

– Det är som att någon gör tusen nålar på tarmarna och vägrar släppa taget, utan bara fortsätter vrida. Då ligger jag i fosterställning och gråter.

Hans tillstånd gör honom ständigt trött och han får feber, frossa och annan kroppslig värk. Vardagarna går mest åt till vila, läsning och tv-tittande i soffan.

I vardagsrummet står uppradade pokaler. De är från vinster i fisketävlingar, en från Svenska Mästerskapen.

– Nu har jag tvingats lägga ned fisket nästan helt. Orkar inte 12 timmar på sjön när jag knappt orkar gå till affären.

Fiskeintresset började redan under uppväxten i orten Järna utanför Stockholm. Hans friluftsintresserade föräldrar tog med honom och hans bror ut till skog och sjö. På gymnasiet flyttade han till Värmland för att studera på Sportfiskeakademin.

– Det var bästa tiden i mitt liv. Jag hade fisket, och festade med vänner som vilken gymnasieelev som helst. Jag var aldrig den som satt still.

Efter studenten vände han hemåt, köpte lägenhet och fick jobb i en sportfiskebutik i Södertälje. Tre år gick och han trivdes med livet. Det var sommaren 2009, på en resa till Norge, som han fick en maginfluensa.

– En vanlig influensa som skulle försvinna, trodde jag. Men det gjorde den aldrig…

Han garnerar pajen med riven ost innan den ska in i ugnen igen. Noterar tiden på uret runt sin tunna handled. Han är väldigt smal och har skarpa ansiktsdrag.

Det är sju år sedan han fick det han trodde var en vanlig maginfluensa. Sju år av besök hos otaliga läkare i olika städer. Sju år av hopp och förtvivlan. Ändå vet ingen vad som är fel och varför han mår så dåligt.

– Jag blev inte tagen på allvar utan som ”ung och stressad”. Jag var orolig att jag hade cancer. Så fort jag åt så spydde jag.

”Jag blev inte tagen på allvar utan som ”ung och stressad”. Jag var orolig att jag hade cancer. Så fort jag åt så spydde jag.”

Många undersökningar senare konstaterades att han led av IBS och funktionell dyspepsi. Diagnoser varken han själv, eller många läkare, tror stämmer. Alla mediciner och behandlingar han fått prova har gjort att han känt sig mer som en försöksperson än som patient.

William började dra sig undan. Han förstod inte hur någon skulle vilja umgås med honom.

– Jag drog täcket över huvudet i ett år. Mina vänner försvann och jag ville egentligen inte ens leva. Det var nattsvart.

Då kom Annika in i hans liv.

– Hon kom som en ängel och räddade mig. Än idag förstår jag inte varför en så ung och fin person vill vara min vän. Hon fick mig tillbaka till ett socialt liv med nya vänner. Det är fortfarande Annika jag ringer när jag mår som sämst. Hon vet mer om mig än min familj.

Samtidigt som läkarna stod handfallna och inte kunde göra mer än att önska honom lycka till, fick han träffa en kurator som introducerade honom för mindfulness och KBT-terapi.

– Jag var skeptisk, men det hjälpte mig att acceptera att jag står där jag står. Att sträva framåt eller bakåt i tiden kommer inte hjälpa, hur gärna jag än skulle vilja.

För att utmana sig själv bestämde han sig för att följa med vännerna till Thailand.

– Då var jag som smalast och inte alls trygg i att gå med bar överkropp på stranden. Jag visste inte om jag skulle kunna äta över huvud taget. Men jag gjorde det.

Resan blev en stor vändpunkt i självförtroendet. Idag bryr han sig inte i vad andra tycker. Han säger även att kontakten med Unga Magar Stockholm har stärkt honom.

– Via Unga Magar har jag hittat fler som sitter i samma båt. Där slipper jag tomma ord och folk som bara tycker synd om mig. Alla är hårdhudade krigare som verkligen tar sig tid att lyssna.

”Via Unga Magar har jag hittat fler som sitter i samma båt. Där slipper jag tomma ord och folk som bara tycker synd om mig.”

Han försöker att inte tänka så mycket på framtiden, utan fokuserar mer på små saker som att orka gå på fotbollsmatch eller bjuda hem vännerna på middag.

– Självklart hoppas jag att läkarna ska hitta felet så jag kan få ett normalt liv igen. Men hoppas och verkligen tillåta mig tro att det ska hända, är olika saker.

Idag har hans läkare knappt tid att svara i telefon och ge honom sjukintyg, vilket är en kamp för sig.

– Det är djupa dalar och låga toppar, ändå ser jag positivt på eländet. Jag har ju hittat tillbaka till glädjen.