Prata mage – av Unga Magar

Vad är Ulcerös Kolit?

En tanke med denna blogg är att sprida information och ge kunskap om olika diagnoser. Här kommer första avsnittet som idag handlar om Ulcerös kolit. Hoppas det kan lära er något nytt! 🙂

Ulcerös kolit är en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som angriper ändtarmen eller tjocktarmen. Den kallas även sårig tjocktarmsinflammation. Vanligast är att den sitter i nedre delen av tjocktarmen och ändtarmen, men den kan också angripa hela tjocktarmen. Om bara ändtarmen är inflammerad kallas den proktit.

Sjukdomen är kronisk, vilket innebär att den kan återkomma i skov (tillfällig försämring). Vissa får enstaka skov under sin livstid medan andra har upprepade sjukdomsperioder. Omkring 30 000 svenskar har ulcerös kolit eller proktit. Varje år nyinsjuknar omkring 1 000 personer, ungefär lika många män som kvinnor. De flesta är 15-35 år.

Vilka symtom?

Symtomen på ulcerös kolit varierar beroende på hur svår attacken är och hur stor del av tjocktarmen som är inflammerad. Det vanligaste symtomet är diarré, med varierande grad av blod och slem i avföringen. Ju större del av tjocktarmen som är inflammerad, desto lösare är diarréerna. Om det bara är ändtarmen eller nedre delen av tjocktarmen som är inflammerad, kan avföringen vara blodtillblandad men i övrigt se ut som vanligt. I samband med sjukdomsattacker får en del problem med leder, framför allt i höft och rygg. Ledbesvär kan ibland vara första tecknet på att ett skov är på väg.

Hur ställer man diagnos?

Rektoskopi, koloskopi och röntgen samt blod- och avföringsprover är de vanligaste undersökningsmetoderna för att fastställa om man har ulcerös kolit. Vid rektoskopi förs ett smalt rör i ändtarmen. Genom röret kan man se hur tarmen ser ut och även ta vävnadsprov.

När man gör koloskopi för man in en tunn slang genom vilken man kan se och fotografera hela tjocktarmen samt ta vävnadsprover. I cirka 10 procent av fallen är det svårt att skilja mellan ulcerös kolit och Crohns sjukdom (inflammation i tunntarmen) eftersom många symtom är gemensamma. Det betyder att diagnosen kan komma att ändras.

Behandling:

Läkemedelsbehandling

Den vanligaste behandlingen är medicinering. Eftersom ulcerös kolit inte går att bota i egentlig mening så är målet för behandlingen att hålla sjukdomen under kontroll. Vid en sjukdomsattack ges medicin för att häva inflammationen i tarmen. Sedan får man ofta medicin som underhållsbehandling för att minska risken att inflammationen ska blossa upp igen. Vilka läkemedel man får beror på skovets svårighetsgrad och utbredning. Personer med samma diagnos kan få olika mediciner.

Kirurgisk behandling

De allra flesta med ulcerös kolit behöver aldrig genomgå en operation. Men i vissa fall räcker det inte med medicinsk behandling för att stoppa inflammationen och det kan då bli nödvändigt med kirurgi. Idag finns flera olika alternativ och metoder. Vanligast är en sk bäckenreservoar. Kirurgen konstruerar då en behållare av en bit tunntarm som ansluts till ändtarmsöppningen. Avföringen leds därmed den vanliga vägen.

Ett annat alternativ är en stomi. Det betyder att man får ”påse på magen”, antingen tillfälligt för att avlasta tarmen eller som en permanent lösning. Vilken metod som passar bäst är individuellt och den som ska opereras bör ha möjlighet att diskutera de olika alternativen med den läkare som är ansvarig för operationen.

Kosten

Eftersom en inflammation i tjocktarmen inte påverkar näringsupptaget i någon större utsträckning rekommenderas inte någon särskild kost vid ulcerös kolit. Diarréer gör dock att kroppen förlorar vätska, salter och mineraler. Därför är det viktigt att hålla koll på vätskeintaget. Ibland kan kosttillskott och vätskeersättning behövas.
Vid frågor kan en dietist hjälpa.

Komplikationer och följdsjukdomar

Om man har ulcerös kolit kan man få inflammationer i andra delar av kroppen än tarmen. Man kan få ledbesvär med svullnad och ömhet i en eller flera leder, eller inflammation i ögonen och ibland även hudutslag. Det är ovanligt men gallgångarna, som finns i levern, kan bli trängre. Alla dessa komplikationer behöver behandling av specialistläkare.

Källa: Mag- tarmförbundet, 1177