Förlossningsskador och anal inkontinens har stor negativ inverkan på många kvinnors liv. Ändå är det ett dolt hälsoproblem. Mag- och tarmföreningen i Stockholms län bjöd därför in två forskare för prata om ämnet, i hopp om förändring.

En efter en droppar gästerna in till möteslokalen på S:t Göransgatan 82 i Stockholm. Föreningsmedlemmar tar för sig av kaffe och smörgåsar innan de tar plats i publiken. Längst fram i rummet står två forskare från Sahlgrenska Akademin redo med en presentation om förlossningsskador och anal inkontinens.

– Förlossningsrelaterade bäckenbottenskador har inte alls varit prioriterat tidigare, säger Maria Gyhagen, överläkare i obstetrik/gynekologi och forskare på Sahlgrenska Akademin, som öppnar föreläsningen.

2013 kom Maria Gyhagen med en avhandling som fick stor uppmärksamhet i förlossningsvården. Den visade att förlossningsskador är vanligare än många tror och att vaginal förlossning ökar risken för både urin- och avföringsläckage samt framfall senare i livet, jämfört med kejsarsnitt.

– Det slog ned som en bomb och idag pratas det mer om det här. Kvinnors inställning om att ”man får ta det onda med det goda” håller på att förändras, säger Maria Gyhagen som själv jobbade som barnmorska innan hon bestämde sig för att forska i ämnet.

Det kan dröja 20 år eller längre efter förlossningen innan symptom som till exempel urin- och avföringsläckage visar sig. Plötsligt kan kvinnan inte hålla tätt och förstår inte varför. Skam och brist på kunskap gör att många inte söker vård, även om de mår väldigt dåligt.

– Det här är ett jättelikt hälsoproblem som drabbar halva världens befolkning. Ändå diskuteras det inte, säger Sigvard Åkervall, pensionerad överläkare i allmän kirurgi/kolorektalkirurgi och forskare på Sahlgrenska Akademin.

Hans kollega Maria Gyhagen fyller i:

– Jag möter ofta upprörda kvinnor vars besvär inte tas på allvar eller bortförklaras. De tror att det är något de får leva med och anpassar sig efter det, vilket gör problemet mer svårupptäckt.

Många kvinnor som fått skador under förlossningen får inte ens reda på det. När de sedan söker vård misstas därför ofta symptomen för andra sjukdomar, till exempel kan anal inkontinens (avföringsläckage) tros bero på tarmsjukdom. Detta leder till tidskrävande utredningar och behandlingar som inte hjälper.

– Vi har medlemmar utan en mag- och tarmsjukdomsdiagnos men som vänt sig till oss för att de har liknande symptom. Därför behöver vi lära oss mer om det här, säger Henrik Almlöf, Verksamhetschef vid Mag- och tarmföreningen Stockholm.

Skadorna uppstår oftast i slutskedet av en vaginalförlossning, då det sker en våldsam övertänjning av muskeln som även kan skada nerverna. Risken för skada ökar om kvinnan är förstföderska eller om instrument som sugklocka eller tång krävs. Andra riskfaktorer är stora barn, korta mammor eller forcerade förlossningar.

När skadorna väl uppkommit är de svåra att få bukt med. Det nickas instämmande i rummet när Sigvard Åkevall förklarar att knipningar (som många läkare förespråkar) inte har någon effekt.

– Vi behöver satsa mer på prevention. Identifiera riskgrupper och framför allt släppa fördomar om kejsarsnitt. Låta kvinnan själva bestämma hur hon vill föda, säger han.

Föreläsningen väcker mycket tankar och känslor från medlemmarna.

– Det här var jättebra. På grund av mina skador efter jag födde min dotter för 46 år sedan har jag blivit betraktad som galen av vården. Det är så skönt att få bekräftat att det inte är så, säger en äldre kvinna.

En annan reaktion kommer från en 27-årig förstföderska med sin en månad unga son i barnvagnen.

– Det var superbra för att jag fick nya perspektiv på saker. Att kejsarsnitt inte är så farligt och att det kan vara ett alternativ nästa gång. Det här är så känsliga men viktiga ämnen, avslutar hon.

TEXT: Malin Pettersson