Nyheter

”Mitt nyårslöfte blev att finna svar”

Det är sex år sedan jag insjuknade i svår funktionell dyspepsi. En ständig kamp mot min egen kropp, men också i möten med människor som inte förstår.

Det värsta har varit ensamheten. Vågen av isande panik som sköljt över mig när det sakta gått upp för mig att ingen någonsin kommer kunna förstå hur jag känner. Varken familj, vänner eller ens sjukvården.

När jag frågat min läkare säger han att jag inte alls är ensam, det finns andra som mår som jag. Men var är de? Och hur gör de för att orka fortsätta kämpa trots att sjukvården inte kan hjälpa oss? Jag fick inga svar.

Mitt nyårslöfte för 2016 blev att finna svar. Jag gjorde en efterlysning, i bland annat Unga Magars Facebook-grupp. Det kom flera svar från personer som kände igen sig i mina symptom. De hade nödvändigtvis inte fått samma diagnos eller upplevde allt precis som jag, men det häftiga var likheterna i våra historier.

Med flera av dem har jag fortsatt kontakt. Vi frågar om hur vi mår, ger råd och peppar varandra när det behövs som mest. Långt mer än vad som hinns med under en bokad tid hos läkaren. Här om dagen läste jag:

”Du får fråga hur mycket du vill! Glad om mina erfarenheter skulle kunna hjälpa dig på något vis. Ser väldigt mycket i dig som jag kan relatera till. Guld värt att kunna prata så som vi gör.”

Det är fanimej guld. Det har varit så fruktansvärt skönt att få prata med människor som förstår och tar sig tid att lyssna. För mig är det svaret på varför jag orkar fortsätta kämpa, och jag vet att jag inte är den enda. Som medlem i Unga Magars nationella styrgrupp är det därför något jag kommer kämpa för. Ingen borde behöva vara ensam.

Text: Malin Pettersson