Nyheter

Korkade saker och ruttna mönster

Jag har sökt lyckan hela mitt liv. Jag visste inte hur den såg ut, utan lät mig läras av vardagen i livets olika faser.

Som tonåring skulle man vara poppis i gruppen, vara bra på att slåss, supa och att trimma moppe, ha satt på många brudar. Mina bra betyg stod i vägen för det, vem fan ville ha en kille som var bra på matte? Och så var jag rätt ful.

Mamma hade dessutom lärt mig vikten av att vara känslosam så när allehanda puberteter kom smygande ville tjejerna ligga. Och Per, han ville prata känslor. Så jag fick sitta ensam i en soffa och se på när de andra hånglade på hipporna.

Jag gjorde min popularitetsrevolt på en musiklektion i 9:an. Jag kastade en näve grus på den arge magistern helt utan orsak, och genast klättrade jag i hierarkierna. Jag gjorde korkade saker för att passa in i ett ruttet mönster. Och sen tog jag min första fylla på Folkets Hus i Falun och jodå, plötsligt fick jag hångla som ingen annan. Tror jag slätade av en 4-5 tjejer den kvällen. Plötsligt dög jag och mina verktyg var på plats. Men min egen unikitet var utraderad. Jag gjorde korkade saker för att passa in i ett ruttet mönster.

Som vuxen ser jag samma fenomen, men i andra kläder. Hur vi gör korkade saker för att passa in i ett ruttet mönster. Nu är det en sjukt fin kropp, brun hy, vita tänder, kvarg, sprutor & knivar, kändisskap, tajts på stan & rikedom. Allt för att påvisa sin fantastiskhet. För att dölja vår osäkerhet. Sociala medier. Kicken är stark, bekräftelsen omedelbar. Vi gör korkade saker för att passa in i ett ruttet mönster.

Så osäkre känslosamme Per satte segel även mot dessa drömmar. Och vips, några nävar år senare stod jag där och hade precis allt det. I överflöd dessutom. Men, aldrig förr hade jag varit så långt ifrån lyckan som när jag stod där på toppen och hade ”allt”.

Det enda jag lärde mig i mina villfarelser är att jag kan nå precis dit jag vill, så länge jag är Per den känslosamme. Men när jag väl står vid målet så har jag tappat bort mig själv i de själsliga uppoffringarna på vägen dit. Tomheten känns om man vågar känna efter.

Jag blir så bestört och ledsen av att se vuxna människor i flock ge sig in på den väg som blott leder mot utrotandet av ens egen persona. Av-värdighets-processen. Lyckan finns i kärleken till sig själv. I att finna den i sig själv, inte genom bekräftelse från andra. Jag har kommit en bit på väg. När jag är ensam älskar jag mig. Tycker att jag duger på alla plan. Men sen måste man ju då och då gå utanför den där jävla dörren. Och då flyger svärtan över en igen. Men jag är på gång. Eller så är det åldern, fan gubben är 55 nu.

En sak har jag dock lärt mig. När jag vågar acceptera och spela med mina naturliga förutsättningar, då kan även ett halvpucko som jag åstadkomma mirakel. Men när jag blir en kopia av den gängse hägringen till dröm, då utraderas hela min kraft, min härlighet, min fantastiskhet. Men jag blev snygg. Sa dom. Kanske för att dom ville åt mina pengar. Vad vet jag. I am perfect because I am not.

 

Text: Per Holknekt

 

Vill du läsa fler artiklar? Bli gärna medlem eller prenumerera på vårt medlemsmagasin Allt om mage.