Ordet ”patient” kommer ur latinets ord för tålamod, och tålamod behövs när man är patient. Att vara sjuk och bli patient är tålamodskrävande. Man väntar: på en diagnos, på en tid, behandling, bli inskriven och utskriven, på läkaren, besök, operation. Man väntar på att bli frisk. Ibland väntar man på att dö. De sjukas värld, sjukhusvärlden är som en helt egen värld, en plats med egna lukter, smaker, regler, språk, ja nästan en egen tid, väntetid. Författaren Susan Sontag skriver om det i boken Sjukdomen som metafor – om det andra riket, de sjukas rike. Alla människor är medborgare i två riken, de friska rike och de sjukas rike. Alla kommer, förr eller senare att inträde också i de sjukas rike.

Jag har varit patient i tre decennier. Psykiatrin är kanske det medicinska område som är mest eftersatt – jag har träffat stressade läkare, outbildade skötare, förvarats snarare än vårdats. Erwin Bischofberger skriver i Kroppens etik följande: ”Att behandla en mänsklig kropp kräver varsamhet och vördnad inför människans värdighet, även om denna värdighet är fördold och därför tycks lysa med sin frånvaro”. Det är en uppmaning som bör vara lika giltig när det är människans psyke som lider.

Många av de problem jag stött på i psykiatrin är ekonomiska, men det är inte det största problemet. Det största problemet handlar om värderingar och attityder. Jag har också mött personal som gjort ett fantastiskt arbete, som sett mänskligheten också i de allra skröpligaste. Vårdpersonalens största uppgift börjar där: att se människan i patienten. Det är där det måste börja, med insikten att patienten inte blott är ett objekt utan faktiskt en helt unik människa.

Ann Heberlein, författare och lektor i etik vid Lunds Universitet

Vill du läsa fler artiklar? Bli gärna medlem eller prenumerera på vårt medlemsmagasin Allt om mage.