Jag önskar att jag vågat prata bajs!

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden…

Man räknar inte med att bli sjuk och det ska man inte göra heller. För sjukdomar kommer vid olägliga tillfällen och Jeanettes mage kom verkligen i vägen för hennes planerade framtid och hela hennes familj. Med en fyra månader gammal bebis fick Jeanette sin diagnos, cancer i tjocktarmen. Det hela började med blod i avföringen under graviditeten.

– Jag önskar att jag vågat prata bajs, jag hade svart blod i avföringen under hela graviditeten men var säker på att det var på grund av graviditeten. Barnmorskan sa att det var därför jag hade ont och jag trodde på barnmorskan som inte bad mig gå till en läkare.

I april 2013 åkte Jeanette in till akuten med ett HB-värde på 60 och akut tarmvred. Det visade sig senare med hjälp av en koloskopi att hon hade en aggressiv tjocktarmscancer typ tre som hade spritt sig till lymfkörtlarna.

– När jag blev sjuk gav lärkarna mig 50% till överlevnad och jag var säker på att jag inte skulle klara mig.

Jeanette genomgick en stor bukoperation där man tog bort 25 lymfkörtlar, varav 12 innehöll cancerceller, och en stor tumör från tjocktarmen. Efter operationen satte man in cellgifter som avslutades i januari 2014. Det är inte lätt att vara sjuk och ha en liten dotter. Alla människor som blir sjuka behöver stöd även om de fortfarande känner sig ensamma så behövs det. Någonting så litet som nybakade bullar eller hjälp med gardiner är någonting som uppskattas och visar att man har någon som bryr sig. Jeanette och hennes lilla familj hade det mycket tufft. Efter cellgifterna återstår flera år med kontroller som förhoppningsvis visar att cancern inte har kommit tillbaka, ändå finns risken fortfarande kvar. Under sommaren klarade Jeanettes sambo och far till hennes dotter inte längre av allting som hör till att vara anhörig till en cancersjuk och de valde att gå skilda vägar.

– Jag är 30 år och har en två år gammal dotter. Någonting jag skulle vilja säga till alla som hamnar i samma sits som jag eller till vem som helst är att våga prata om pinsamma saker som rör era kroppar. Hade jag stått på mig om min svarta avföring så kanske det inte hade gått så långt. Nu lever jag en dag i taget och ett halvår åt gången. Jag tänker inte vara livrädd för nästa provsvar i juni, inte än.

När Jeanette fyllde 30 i december ställde Ung cancer upp och anordnade festligheter för henne.

– Idag vaknade jag upp och grät av lycka, jag önskade mig en trettioårsfest men fick någonting mycket mer. Jag fick vara prinsessa för en dag och känna mig lyckligt lottad. Det är svårt att sätta ord på det här. Tänk er att få önska er en dag i perfektion fylld av alla roligheter som man vill göra och sedan gångra det med tio, det fick jag av mina festfixare, skriver Jeanette i sin blogg efter sin födelsedagsfest som fyra tjejer från Ung cancer anordnade åt henne.

Hjälp mig att leva en dag i taget och ta en sak i sänder…

Tuva Fredin