Nyheter

Vimmelmamman: ”Jag har pratat sönder döden”

Lotta Gray, vimmelreporter och bloggare under namnet Vimmelmamman, insjuknade i tjocktarmscancer år 2008. Efter det följde en tid av operationer och cellgiftsbehandling. Nu är hon friskförklarad sedan många år – men frågan är om livet någonsin kan bli som vanligt igen. 

Det hörs skrammel och mummel under lunchtid i Sturegallerian i Stockholm. Lotta Gray ställer ner en räksmörgås och en kaffe latte på ett av borden och gör en film till Instagram, innan hon slår sig ned.

– I år är det tio år sedan jag fick mitt cancerbesked, ändå sitter jag här, säger hon.

När Lotta Grays tjocktarmscancer upptäcktes var tumören stor som en clementin. Hon fick opereras akut och 80 centimeter av tjocktarmen togs bort. Förhoppningen var att detta skulle förinta cancern – om den inte hunnit sprida sig.

Tjocktarmscancer är den fjärde vanligaste cancerformen i Sverige. Om den upptäcks i tid kan den ofta botas helt, medan en spridning försämrar prognosen. Efter sju månader fick Lotta Gray ett jobbigt besked.

– Vid en röntgen såg man att jag hade fyra metastaser i levern. Att höra det var nästan värre än det första cancerbeskedet. Jag visste att det var allvarligt och var helt säker på att jag skulle dö, berättar hon.

Nu följde ännu en operation och sex månader av cellgiftsbehandling. Något som innebar viktnedgång, illamående och trötthet. Ändå klarade Lotta Grays kropp av behandlingen relativt bra – och hon kunde fortsätta arbeta heltid som reporter på tidningen Hänt i Veckan.

– Jag tappade aldrig håret eller bara låg i sängen, hade cellgiftsflaskan med i väskan på röda mattan. Inte för att jag är duktiga än andra utan jag tror bara att cellgifter slår olika på olika människor. Jag tror det är viktigt att fortsätta vara en del av det där livet fast man är sjuk. Om det går, säger hon.

Hennes son Lennox var två år gammal. Hon minns fortfarande rädslan över att hon skulle dö ifrån honom så tidigt i livet.

– Jag var rädd att inte hinna sätta tillräckligt med spår i honom. Att han inte skulle minnas mig när han växte upp, berättar hon.

Detta berättade hon även öppet om på sin blogg, precis som alla tankar och känslor som uppkom i kampen mot cancern.

– Jag har aldrig mörkat att jag varit sjuk. Alternativt var att välja att lägga ned bloggen helt eller att skriva om det som hade hänt. Det blev som egoistisk terapi för mig.

Bloggen blev snabbt större med 80 000 läsare i veckan. Den fick även många priser, som till exempel Årets tarmcancerpris och Årets mest berörande mammablogg. Det fanns läkare som rekommenderade bloggen till sina cancerpatienter.

– Bloggen är en resa genom en hel cancerbehandling, blandat med ett vanligt småbarnsliv och mingel på Café Opera. Det hjälpte mig mycket att skriva av mig och jag tror att den hjälpte många andra. Jag har extremt lätt för att sätta ord på känslor och beskriver inte saker som finare än vad de är, säger hon.

Responsen på blogginläggen beskriver hon som en våg av kärlek. En våg som bar fram henne när allt kändes som mörkast. Hon fick även kontakt med fler allvarligt sjuka människor.

– Jag satt uppe på nätterna och svarade på alla mail från läsare. Bland annat flera unga småmammor som inte överlevde sin cancer. Då kände jag mig så otroligt lyckligt lottad, säger hon.

Lotta Gray blev friskförklarad 2012, men för henne är det inte så svartvitt. Hon vet att livet aldrig kommer bli som vanligt igen.

– Var cancern än har suttit så sätter den sig i huvudet till slut. För alla andra är jag frisk men jag har fortfarande kvar samma tankar, och rädslan för återfall. Varför skulle just jag överleva en så avancerad cancer?

Nu går hon på kontroll vartannat år. Varje gång med inställningen att cancern till slut ska ha återvänt.

– Jag har blivit en bittrare människa. Som gladast och lugnast är jag veckorna efter en kontroll, sedan börjar oron snart pocka på. Det är som att hela tiden ha en sten i skon som skaver. På ett sätt blir livet tråkigare när man är så rädd, men jag försöker att bara leva på.

Eftersom hon tänker mycket på döden är det också ett vanligt förekommande tema på bloggen.

– Jag har ju pratat sönder döden, men har varit tvungen att processa det. Jag är en person som vill närma mig svåra saker.

Lotta Gray är även aktuell med boken Himlen kan vänta: Om cellgifter, champagne och luftslottet som rasade (Forum förlag). En självbiografi som hon hoppas ska kunna stärka människor och få fler att känna sig mindre ensamma i sina känslor. Oavsett cancer eller andra svårigheter i livet.

– Jag tror att de flesta människor kan känna igen sig. Även om folk inte verkar förstå det så är alla rädda för ungefär samma saker.

Har du något råd till den som är allvarligt sjuk?

– Att försöka vara så öppen som det bara går, det har hjälpt mig mycket. Tänk på att det alltid är som mörkast före gryningen. Jag hankade mig fram genom små, små delmål. Det kunde räcka med att se fram emot pizza till kvällen, när allt var som värst.

Och till närstående?

– När jag var sjuk saknade jag någon som verkligen vågade stanna kvar och lyssna. Mitt tips är därför att höra av sig till den som är sjuk. Inte bara säga att ”jag finns här, det är bara att ringa” utan att själv ta kontakt. Den som är sjuk vill inte vara till besvär.

 

Du hittar Lottas blogg här.

Text: Malin Pettersson

Bild: Micael Engström