Nyheter

”Jag är Kristin, jag är inte min sjukdom!”

I september 2013 förändrades mitt liv. Efter en lång tid av mag- och tarmbesvär fick jag diagnosen Crohns sjukdom. Men det är inte bara Crohns sjukdom som påverkat mitt liv, under åren har jag även fått diagnoser som IBS, ätstörning UNS (utan närmare specifikation) och Anorexia Nervosa.

Mitt namn är Kristin och jag är 25 år gammal. Jag älskar djur och natur och att umgås med nära och kära. Nellie, min hund, betyder oerhört mycket för mig. Utan henne hade jag aldrig klarat av den här resan. En resa där mål och slutdestination är att bli frisk och fri.

Jag fick diagnosen Crohns sjukdom hösten 2013. Jag började isolera mig från omgivningen i rädsla för att visa mig svag. Jag ville inte att någon skulle veta hur dåligt jag egentligen mådde. Jag kunde ligga timmar i fosterställning på grund av extrema kramper, kramper som jag förknippade med intag av mat. Jag blev rädd för att äta och till slut utvecklade jag en ätstörning.

Det kan vara svårt att utse en enda orsak till varför jag har utvecklat en ätstörning, men jag tror att i mitt fall så beror det bland annat på min mag- och tarmsjukdom och rädslan för att mat ska medföra smärta. Under en lång tid utvecklades ett hjärnspöke inne i mitt huvud. Spöket sa till mig att det är maten som skapar smärtorna i min mage. Jag började därför skylla på överkänslighet mot olika födoämnen. Det gick till och med så långt att jag skyllde mina smärtor i magen på kemiska tillsatser i tandkrämen.

Det tog ett tag innan jag sökte professionell hjälp. I början kändes det skrämmande att söka hjälp, jag ville inte vara till besvär. Jag hoppades på att mina besvär skulle gå över av sig själv, vilket de tyvärr inte gjorde. Efter en lång tid med väntetider fick jag kontakt med en ätstörningsklinik där jag nu i perioder har behandlats genom samtal.

I dagsläget fortsätter jag att kämpa för att nå mitt mål att bli frisk och fri. Det jag har lärt mig under min resa är att våga söka hjälp. Hur mycket man än vill klara av att lösa sina problem själv, så behöver man hjälp och råd utifrån. Ingen ska behöva leva med rädsla för att äta mat, mat är ju trots allt en livsviktig faktor.

Till dig som läser det här och känner igen dig i min historia, så vill jag ge dig några råd:
Skuldbelägg inte dig själv för din ätstörning, ingen väljer själv att bli drabbad av en sjukdom. Det viktigaste är att du kämpar för dig själv. Det är DU värd.

Jag är Kristin, jag är inte min sjukdom!