Nyheter

IBD gjorde graviditeten till en plåga

I de flesta fall är en graviditet med IBD som vilken som helst. För Johanna Ahlsund, som i tonåren drabbades av ulcerös kolit och opererades för det, blev det svårare. Först att bli gravid och sedan genomlida en graviditet som stundtals fick henne att ångra allt.

På Mullbärsstigen 29 i Kungsängen är Johanna Ahlsund hemma i radhuset efter dagishämtning. Treåriga Elias virvlar omkring inne i vardagsrummet medan ettåriga Edvin ler med stora blå ögon från mammas famn. Det står gullunge på hans tyghaklapp.

– Nu blir det inga fler barn, säger Johanna Ahlsund och ler.

Det har inte varit självklart att familjen ser ut såhär. Som 17-åring drabbades Johanna Ahlsund av den inflammatoriska tarmsjukdomen ulcerös kolit och behövde opereras. Hennes tjocktarm togs bort och en bäckenreservoar (en behållare gjord av tunntarmen som ersätter ändtarmen) skapades. Det gjorde henne symptomfri.

Ulcerös kolit i sig har ingen påverkan på fertiliteten, däremot kan bäckenreservoaroperationen försämra den. Enligt Läkemedelsverket ökar detta risken för infertilitet från normala 15 till 48 procent. Idag används därför ofta andra metoder.

– Ingreppet innebär att man är långt nere i lilla bäckenet och arbetar. Retad vävnad kan bilda bindvävsstråk som stryper äggledarna, säger Jan Marsal, läkare och forskare på Gastrokliniken vid Skånes Universitetssjukhus.

När Johanna Ahlsund och pojkvännen Mathias ville skaffa barn var de beredda på att det kunde ta längre tid.

– Jag tänkte inte så mycket på det. Min inställning var bara att försöka dubbelt så många gånger, säger hon.

Det blev svårare än så. Efter ett år sökte de professionell hjälp, blev utredda men inga fel hittades. Det kunde bero på bäckenreservoaren men var inte säkert. Efter sju år av misslyckade inseminationer och provrörsbefruktningar, började paret prata om att adoptera.

– Då behövde vi gifta oss, så vi började panikplanera ett bröllop. Men då plötsligt tog det sig!

Provrörsbefruktningen gav till slut resultat. Det blev ett decemberbröllop med gravidmage. En graviditet som skulle komma att bli en enda lång kamp.

– Det var sju månader av plågor. Jag kunde inte äta och allt rann rakt igenom mig. Gick ner mycket i vikt och var inlagd på sjukhus fyra gånger.

För en person med IBD är det viktigt att tänka på att vara i remission (symptomfri) när man blir gravid. Både för barnet och mammans bästa. Att Johanna Ahlsund hade varit frisk i nästan tio år innan graviditeten gjorde hennes läkare konfunderad.

– Läkaren misstänkte tarmcancer och skrämde upp oss rejält. Jag hade inte en susning om att graviditeten kunde göra mig sjuk, säger hon.

Med endoskopi konstaterades att de svåra besvären berodde på en pouchit (inflammation i bäckenreservoaren). Hon behandlades med kortison som inte hjälpte speciellt mycket.

– Det låter inte optimalt. Ett rimligt alternativ hade varit antibiotika. Det har bra effekt vid pouchit och används i först hand. I detta fall är mammans sjukdom en större risk för barnet än antibiotikan, säger Jan Marsal.

För tio år sedan var det inte självklart med fortsatt behandling vid graviditet. Ny forskning visar att sjukdomen generellt påverkar fostret mer än medicinerna. Även om varje medicin bör bedömas för sig själv.

– Det är en avvägning av risker. Om en inflammation får härja fritt kan den orsaka missfall, tidig förlossning och tillväxthämning. Därför är det viktigt att fortsätta med behandling under graviditeten samt behandla skov snabbt.

Sista gången Johanna Ahlsund låg inlagd var hon i vecka 30 och vägrade lämna sjukhuset förrän hon visste när barnet kunde plockas ut.

– Jag orkade inte längre. Min man fick näst intill bära mig in på akuten. Jag hann ångra tarmoperationen tusen gånger om. Men utan den hade jag förmodligen inte suttit här idag.

Sex veckor senare föddes Elias genom kejsarsnitt.

– Det var häftigt. Vi kunde inte förstå det förrän han var född. Så fort han var ute mådde jag jättebra, säger hon och ser på Elias som smaskar på en munk med rosa glasyr och färgglatt strössel.

Efter förlossningen kunde kortisonet fasas ut och livet fortsätta som vanligt. Tills hon blev gravid igen, nu på naturlig väg och förberedd på kroppens reaktion.

– Så fort jag kände symptom kontaktade jag min läkare. Jag fick kortison tidigare och inflammationen höll sig i schack, säger hon.

Idag mår hon bra så länge hon undviker viss mat. Efter allt hon varit med finns en oro om att barnen ska ärva tarmsjukdomen.

– Tanken slår mig när jag har extra jobbigt med magen. Jag vill inte att de ska behöva ha det så, säger Johanna Ahlsund och lyfter upp lillebror från köksgolvet.

Om en förälder har IBD ökar risken att barnet drabbas från normala en till fem procent. Med två drabbade föräldrar är risken 35 procent.

– Vänd på det och säg att chansen att barnet blir fritt från IBD är 95 procent. Därför ska man inte alls dra sig för att skaffa barn, säger Jan Marsal.

Om barnet ändå skulle drabbas menar han att framtidens behandlingar kommer vara så bra att barnet ändå kan få ett närmast normalt liv.

Inne på sitt rum fullt av leksaker sitter Elias på en matta med motiv av vägar och hus.

– Jag ska bygga en robot, säger han och börjar stapla klossar.

Till hans stora besvikelse dröjer det inte länge förrän lillebror river ned hans verk.

När bröderna blir äldre kommer de få veta att mamma har en till viss del ärftlig sjukdom. Men nu är det filmdags med Pippi på rymmen i väntan på pappa och middag.

– Här med två friska barn är det värt allt. Även om det har varit ett helvete och jag aldrig skulle göra om det, avslutar Johanna Ahlsund.

Text och bild: Malin Pettersson